Clas Tegenfeldt Copyright (C) 1995
Teknisk människa
eller
Mänsklig teknik
Det är viktigt att inse att medlemmarna inte vill ha en ``lågstrålande'' skärm, vad de egentligen vill ha är en garanti att de inte kan bli sjuka av densamma!
Det är kundernas och fackföreningarnas uppgift att ställa kravet: ``Bildskärmen får icke inverka negativt på hälsan.''. Det är ett krav som är fundamentalt annorlunda än dagens krav ``Skärmen skall vara lågstrålande enligt MPR-II eller TCO-95''.
En bildskärmstillverkare vill självklart ha maximal vinst. En frivillig mätmetod får alltså inte innebära en högre kostnad per tillverkat exemplar. Detta kan i sig innebära ett motstridigt förhållande mellan att ställa höga krav och förmå att genomdriva dessa.
Ingen enskild instans förmår tvinga igenom högre krav än industrin självmant accepterar. Detta torde vara ett välkänt förhållande för de som jobbar med TCO-95.
Det som däremot väger tungt hos en tillverkare är kundernas intryck av deras produkter och deras krav. Ställer en stor andel av kunderna likartade krav är det en marknad som kan tillfredsställas.
En inköpare ser oftast till kortsiktig ekonomisk fördel. En utrustning som på sikt ger arbetsskador kan vara lönande på kort sikt. Att spendera extra pengar på något som ingen idag kan bevisa nyttan av uppfattas som tveksamt. Om skillnaden i kostnad är liten kan det accepteras som en slags billig image-vinst. Om denna lilla extra kostnad ger tillbaka en reell avkastning i form av bättre arbetsmiljö är en annan fråga.
En datorlösning inhandlas för att den skall vara produktiv, ge vinst. Man köper inte den senaste datorvarianten för att hänga med på IT-vågen, utan för att man tror att den ger en konkurrensfördel. Om tekniken är bra eller dålig i något hänseende inverkar ej annat än indirekt.
Att arbeta vid bildskärm är idag något naturligt. En stor del av arbetsuppgifterna utföres vid densamma. Den är ett kraftfullt arbetsredskap som i många fall kan höja produktiviteten eller förbättra kvaliteten.
Idag finns det en oro bland bildskärmsarbetare för att deras arbetsredskap kan visa sig ha negativa effekter för deras hälsa. Grunden till oron är att fler och fler har drabbats av diverse diffussa och svårförklarliga symptom vid just bildskärmsarbete. Idag känner i stort sett varje människa till någon inom bekanskapskretsen som har mer eller mindre allvarliga besvär vid bildskärmsarbete. Många har någon gång känt av besvären själva. Ett fåtal har utvecklat symptom som allvarligt begränsar inte bara deras arbetsliv utan hela deras livsföring. De är vad vi idag kallar för elöverkänsliga.
Det är tyvärr så att idag lever anställda med bildskärmsarbete som del av sin arbetsuppgift en oskyddad tillvaro. Eventuella besvär och skador erkännes inte, socialt skyddsnät saknas.
Den största enskilda faktorn i denna dagens situation är utan tvekan det så kallade pilotfallet Marianne Berg. Försäkringsöverdomstolen avslog hennes arbetsskadeanmälan i en dom (777/90:1) som presenterades den 13 oktober 1994. Den tolkas i praktiken som att det nu är klart för försäkringskassorna och övriga instanser att, med hänvisning till pilotfallet, automatiskt avslå alla dylika arbetsskadeanmälningar. Detta innebär de facto att bildskärmsarbete är oförsäkrat.
Rätten skriver: "Det torde vara obestridligt att ett antal människor upplever ett tidsmässigt samband mellan bildskärmsarbete och olika sjukdomsbesvär, bl.a. hudbesvär". Ändå motiverar man domens avslag med: "tillräckliga vetenskapliga belägg alltjämt saknas för att arbete vid en bildskärm kan orsaka hudbesvär."
Fackens ställningstagande måste givetvis vara att medlemmar inte skall behöva lida för att vetenskapsmännen inte kan enas eller få fram resultat?
Anledningen till detta allmänna resonemang är att jag, med stöd av de i avsnittet "Mätmetoden" redovisade synpunkterna på mätmetoden, vill få TCO att förändra rekommendationen betydligt mer än vad TCO-95 siktar på.
Jag anser det som nödvändigt att backa tillbaka ett par steg och se sig om. Det är nödvändigt att gå tillbaka till grunden för fackföreningar i allmänhet, arbetaren. Det är inte TCOs uppgift att i all välmening, och i allmänna termer driva på bildskärmstillverkare att finna en viss teknisk lösning. Det är inte TCOs uppgift att lösa elöverkänslighetsproblematikens grundläggande mekanismer. Det är inte heller TCOs uppgift att övertyga kunder att den produkt de köper är ofarlig.
Det är forskarnas uppgift att förstå den grundläggande interaktionen mellan elektromagnetiska fält och biologiska system. Det är producentens ansvar att tillverka säkra produkter. Det är myndigheters ansvar att producenter lever upp till ställda säkerhetskrav. Det är TCOs upgift att i bildskärmsfrågan skydda sina medlemmars intressen. Det är alltså TCOs uppgift att ställa och driva krav på det som medlemmarna vill ha.
En kund som köper en bildskärm kan välja mellan ett till synes enormt utbud av produkter. En del av dessa skärmar är märkta med ``Low Radiation'', ``TCO-92'' eller ``MPR-II''. Kunden uppfattar detta som något bra, något som anger att skärmen är ``lågstrålande''. Men varför skulle begreppet ``lågstrålande'' vara bra?
Kunden uppfattar denna märkning som en garanti för att skärmen är säker att använda. Det är en billig försäkring för att inte bli elöverkänslig, tror man. Den allra största nackdelen med TCO eller MPR-II normerna är att arbetsgivaren, skyddsingenjörerna, och bildskärmsarbetarna får uppfattningen att MPR-II eller TCO märkningen utgör en garanti mot bildskärmsbesvär.
Denna uppfattning är mycket utbredd, för att inte säga, allenarådande. Detta oavsett intentioner från TCO eller Swedacs sida. I en kommentar till paragraf A.4.3 i TCO-95 utkastet står det att ``The compulsory values should however not be taken as representing hygienic limit values''. Vem läser det?
Det innebär i sin tur svårigheter för en bildskärmsanvändare att klaga över tex. hudbesvär vid den nya ``lågstrålande'' bildskärmen. ``Du måste inbilla dig, den här skärmen är ju bättre än de gamla vi hade'' är en typisk kommentar.
Det innebär även att arbetet att söka efter den eller de verkliga faktorerna som inverkar negativt på hälsan hos bildskärmsarbetare försvåras.
Mät- och provningsrådet MPR fick för nästan tio år sedan ett uppdrag från politiskt håll att utarbetaen metod för mätning av bildskärmar. Tanken var att det måste gå att jämföra bildskärmar med varandra. MPR (numera Swedac) tog fram ett förslag för att göra just detta, jämföra likvärdiga bildskärmar med varandra. Detta ledde senare till det vi idag kallar MPR-II. Ur denna process föddes TCO-normen, den bygger på samma grund och innehåller i stort små förändringar.
För att ta en enda tankeväckande detalj, TCO-95 liksom MPR-II definierar en mätmetod som är giltig inom områdena:
Band I 200 - 5000 nT Band II 10 - 1000 nTÄr det uppmätta värdet lägre skall det som mätresultat anges ``<200nT'' respektive ``<10nT''.
Det är i högsta grad underligt att TCO hävdar att ``Certification requires that the equippment must meet very severe demands for low electrical and magnetic fields''. Det lägsta mätvärdet (200nT) enligt specifikationerna, har i upprepade epidemiologiska studier på kraftledningar visat sig ge ökad risk för vissa cancerformer!!!
För att avgöra vad man egentligen mäter med MPR-II och TCO-92/95 får vi lov att gå tillbaka till en lite mer grundläggande beskrivning. För att inte göra detta dokument alltför tungt är alla detaljer rörande MPR-II, mätningar och implicerade begränsningar redovisade i en separat rapport ``MPR-II --- Varför mäter man?''.
Titeln på rapporten antyder vilken slutsats man kan dra när man analyserar närmare vad mätmetoden innebär och dess roll i praktiken. Det visar sig när man gräver på djupet i historiken, argumenten och grunderna för mätmetoden, och dess tekniska begränsningar, att det finns en klar skillnad mellan vad den bör användas till och vad den egentligen används till.
Kortfattat kan det sägas att metoden endast klarar av att jämföra två likartade bildskärmar med varandra, inget mer. Det innebär att man inte kan jämföra en lågupplösande skärm med en högupplösande, eller två skärmar med samma upplösning men med olika bildsfrekvens! Vilket i sin tur leder till att det helt enkelt inte är rätt att ha en och samma siffra att jämföra mot.
Med andra ord jämföres idag en uppmätt bildskärm med ett fastlagt värde i MPR-II och ett annat, något lägre, i TCO-92; är det mindre är skärmen ``lågstrålande''. Detta är felaktigt.
Även om man kunde jämföra äpplen och päron med varandra så innebär MPR-II ingenting annat än att den uppmätta skärmen, med avseende på det man mäter, inte är sämre än medianskärmen 1986. Detta kan knappast beskrivas som ett strängt krav. Inte heller TCO-95 kan betraktas som strängt.
Det är tyvärr så att en ``lågstrålande'' skärm som klarar dagens krav mycket väl kan vara sådan att den inte klarar MPR-I kravet på tidsderivata! Man kan då inte rimligtvis påstå att MPR-II, eller ens TCO-95 då är ett framsteg över MPR-I.