Solen lyser, fåglarna kvittrar - sjunger sin sång för mig, ett tåg susar förbi. Tankarna virvlar, önskar att de vore en dans med takt och fason, men det är snarare otakt, baktakt och vassa armbågar. Önskar att tankarna, ja livet själv vore lätta och glädjefyllda som en dans med Dig.
Att dansa med Dig är en ära, det är en flört inte bara
med ögonen utan med hela kroppen, det är en meditation, som
balsam för själen, glöd för hjärtat och energi för
kommande tider; samtidigt som man dansar kroppen trött laddar man
på något sätt upp batterierna på nytt för att ta sig
genom vardagen.
Det är som en dagdröm, fötterna tycks
sväva över golvet, inget enstaka steg existerar bara ett flyt,
en sekvens av glädje. Man är inte ensam längre, man är
inte ens två, inte ens ett par, man är för några minuter
en person med fyra fötter, man är en. Bara existerandet,
existerandet av musiken, existerandet av rörelsen, existerandet av
det gemensamma flytet, glädjen, har någon betydelse.
När jag dansade med Dig för första gången var det som handen som möter handsken, isbiten som möter Sahara, tiden stannade. Mellan danserna då är tiden en oändlig transportsträcka, bara lockelsen av ytterligare en dans är moroten som får åsnan att gå framåt.
Tankarna virvlar och fåglarna kvittrar fortfarande. Boogie
Woogie musiken ekar i min tomma skalle, fötterna vill gärna
röra sig. Hör rytmen hos fåglarna, dansar för mitt inre
öga till deras sång, improviserade breaks och turer för att
passa.
Dansar ensam, du finns inte längre kvar, liksom fågeln
lättade du dina vingar och försvann, försvann utan att jag
märkte när, känner bara tystnaden. Liksom fågeln har du
din vilja, hade Dig i min hand, nu har jag bara tomheten kvar. Minnet
av Dig bränner i handen, kanske bleknar det med tiden, även om
jag inte vill. Önskar jag hade några brödsmulor att locka Dig
tillbaka med, men sitter här och stirrar på min tomma hand.
Undrar var du är nu?
Önskar jag var fri och lätt. Om jag
hade vingar kunde jag lätta och sväva högt högt och
söka efter Dig, följa med dit vindarna eller vingarna
bär. Men fågeln och jag pratar inte samma
språk. Förstår inte kvittret, förmår inte se
ledtrådarna, vill inte förstå. Hör återigen kvittret,
men nu så svagt, så fjärran. Hör kvittret, men det kanske
bara är i min ekande skalle, i min fantasi?
Om jag vore en fågel, om. Men fåglar dansar inte. Vad vore livet utan dans? Vad vore dans utan livet? Utan Dig?
Stirrar på min hand, försöker gripa tag om känslan, men fångar bara ingenting, inte ens en fågel.
Clas Tegenfeldt, Sommaren 1997